Nu ska vi prata lite hormoner. Inte könshormoner utan stress och motivationshormoner.
Det jag lärt mig den långa vägen är att om jag tappar intresset för sådant som jag tidigare tyckte var kul, undviker aktiviteter med mycket folk, känner ingen lust att bjuda hem vänner på middag osv så handlar det om att jag inte är balanserad i vissa hormoner dvs jag har ingen balans mellan mitt sympatiska och parasympatiska nervsystem. I mer klartext, jag lever mer i fight/flight mode än i det lugna.
Ok så vad händer då? När vi utsätts för mycket stress, ofta inre, dvs vår historia, karaktär, antaganden om oss själva drar igång stressystemet, det sympatiska, så utsöndras adrenalin, kortisol och noradrenalin. Det är ok i korta sekvenser men lever man är det övervikt i det sympatiska så hämmar det andra hormoner som dopamin. Dopamin gör att du blir engagerad, nyfiken, tycker saker är spännande och kul mm. Om dopaminet slås ut blir du apatisk, tycker inget är kul, tappar intresset osv.
För att återfå ditt dopamin behövs en balans mellan det sympatiska och parasympatiska systemet. Du behöver skapa trygghet och lugn så att kroppen kan slappna av och dämpa adrenalinet, kortisolet och noradrenalinet.
Andningtekniker, yoga, sensing yoga, self-compassion övningar, skapa distans till det som händer kan hjälpa rejält. Att motionera hjälper också sänka kortisolet.
Jag säger inte att det är lätt. Är man hårt knuten i det sympatiska så finns risk att man eldar på det genom att försöka kontrollera, hitta möjliga utvägar, styra och ställa. Det är en copingstrategier för att försöka minska stressen men det eldar på den istället. Det hjälper bara tillfälligt.
Det kan också vara svårt att hitta ut ur labyrinten av stress, det blir lätt ett ekorrhjul.
Man behöver först bli medveten. På mig märks det att jag just börjar styra och ställa mer än vanligt. Jag blir stressad i affären, tycker allting tar för lång tid. Knuffar fram min make och son på saker jag tycker de borde göra och blir lätt irriterad.
Jag har en överenskommelse med min make att säga till mig när det blir så. För jag kanske inte ser det, jag kanske inte märker det förrän det gått långt.
Har du svårt att märka av dig, fråga dina närmaste, be dem vara ärliga, de ser din stress före du gör det. Behöver du hjälp med hantering, sök den.